KRIGSMINNEN
 
 
 
 
SUOMEKSI
 
 
Smedyrket

Pappan hade flera lärpojkar i smedjan, minns Hjalmar. Lärlingstiden var tre år. Då lärde sig de blivande smederna grunderna men att bli riktigt skicklig tog betydligt längre. Vissa hade bättre anlag och fallenhet.

Till Hjalmars första arbetsuppgifter som tioåring hörde att fila nitskallar som han fick 25 penni styck för. Hans uppgift var också hålla i dem då de nitades fast i kärror och slädar. Det fick inte bli märken i träet eftersom det vanligtvis skulle lackas och inte målas. ”De va ti att vara tarkka”. Att veva fläkten, ett slags bälj, till ässjan var också Hjalmars jobb, likaså att smida stekspett.

Enligt pappan har goda smeder i alla tider tillverkat sina verktyg själv: ”Dom hade så góa tänder att dom gänga sina tappar med tänderna”, hade pappan sagt. ”Vi pratar nog lite skoj här nu”, fick Hjalmar tillägga då intervjuaren verkade ta skämtet på allvar.

Då hans pappa dog 1927 tog Hjalmar över verksamheten. Samma år gifte han sig med Ines Wasenius. Han började sin egen smedkarriär med att låta bygga en ny smedja. Den gamla var byggd av farfarsfadern i Sjundeå år 1828 och flyttad till Överby vid sekelskiftet 1900.

Jordbrukssmidet stod för den viktigaste utkomsten. Det behövdes ständigt nya delar till kärror, såningsmaskiner och harvar. Att järna två kärrhjul tog en hel dag och då fick man vara snabb. ”No´ fick svetten rinna”.

Före krigen blev det modernt att sätta gamla bilhjul under kärrorna och trähjulen kasserades. Från och med 1950- talet blev detta enligt Tallberg allt vanligare.

Man började också tillverka hökärror med kipp, s.k. universalkärror. Före det måste man skyffla bort innehållet manuellt. Uppfinningen kändes som en revolution, minns Tallberg. Överby yrkesskola hörde till de första som började tillverka universalkärror. Snickaren gjorde hjulen, smeden järnade dem. Sedan skickades de till ”Rengastalo” i Helsingfors. Arvid Sjöman, en granne i Överby, var en mycket duktig snickare, en ”skicklig träkarl”.

Det var fattiga tider och mycket hektiskt. Man fick sällan arbeta ostört med en uppgift i taget då man var tvungen att betjäna alla kunder som strömmade in och snabbt ville få saker reparerade. Hästarna skulle också skos med jämna mellanrum.

I Kyrkslätt fanns före krigen fyra smedjor inom tre kilometers radie: I Hindersby där sjukhuset fanns verkade Artur Bengtström och vid Kyrkslätt station arbetade bröderna Björkman. Hjalmar Tallberg själv hade den tredje och Överby yrkesskola den fjärde smedjan. Jobb fanns så det räckte åt alla. Eftersom Överby ligger så nära rån var många av Hjalmars kunder Sjundeåbor.

Under pappans aktiva tid var det handelsman Gabrielsson i Alberga som försåg smederna med järn. Efter Gabrielssons död köpte handelslaget i Kyrkslätt hans butik. Ibland köpte smederna sitt järn från en partihandel i Helsingfors. Det hände också att de slog sig ihop och köpte järn tillsammans.

Efter att traktorerna efter krigen småningom ersatte hästarna förändrades smedyrket i grunden. Arbetsuppgifterna blev färre då allt fler köpte nya jordbruksmaskiner, traditionella smedtjänster behövdes inte längre på samma sätt. Istället krävdes montörsfärdigheter i allt högre grad och få smeder var beredda att skola om sig. Hjalmar Tallberg tyckte han var för gammal för det.

De första åren efter att Porkalaområdet utrymdes var arbetstyngda då så många evakuerade och frontmän byggde hus samtidigt. Det var på modet att ha garage i nedre våningen och en garagedörr som gick att svänga upp. För Hjalmars del blev det många vinkelgångjärn att smida till dessa dörrar.

En tid fanns ännu jobb kvar med att vässa harvar, men småningom föll också det bort. År 1974 då Hjalmar intervjuades hade alla övergått till att köpa nya harvar. Maskinindustrin gjorde många smeder arbetslösa. En period hade Hjalmar den äldre sonen som hjälp i smedjan men han valde sedan en annan bransch. Enligt Hjalmar var det näst intill omöjligt för unga att klara sig på smidet.

Hjalmar Tallberg var den sjätte och sista generationens smed i sin släkt.

Hästarna

Att smida hästskor och sko hästarna var en väsentlig del av smedarbetet. Hästarna skulle helst skos med sex, sju veckors mellanrum men på landet blev det ibland längre pauser. För långa mellanrum mellan skoningarna kunde göra hästens hovar vanställda. Till vintern var det rusning med skoningen, likaså inför höbärgningen då hästarna skulle dra tunga lass.

De tunga arbetshästarna hade stora platta hovar som kallades limpor. Smeden anpassade hästskorna individuellt för varje häst, ett tungt arbete. Hjalmar Tallberg mindes att sommarskor för hästen i slutet av 1920-talet kostade 40 mark. Vinterskorna var dyrare medan omskoning med gamla skor kostade 20 mark. Efter krigen fanns det färdiga skor att köpa.

För att kunna sko en häst var det viktigt att först lära känna den. Hästar är mycket kloka och för att förstå dem måste man vara en stor psykolog, ansåg Tallberg. Han bekantade sig alltid med hästen genom att prata med den.

Hästen måste lära sig som föl att bli skodd, annars blev det besvärligt. Tallberg mötte många trilskande hästar under årens lopp. Ibland var smederna tvungna att ta till ”bromsen”, en rem eller kätting med en träbit som virades runt mulen. Det lugnade dem oftast. ”Hästens tankar for från fötterna till bromsen så den glömd ti vara iilaker”. Men det fanns hästar som inte blev lugnare av bromsen, tvärtom. Tallberg mindes speciellt en häst på Västerkulla, Anita, som blev helt vild av den.

Stenbacka fanns en häst som var så motsträvig att man måste bygga en tvångsspilta ute på gården för att få den skodd.

Under kriget var Tallberg hovslagare och berättar om en häst i Miehikkälä som var ovanligt oberäknelig. Först verkade den lugn och medgörlig men plötsligt sparkade den mot Tallberg så båda hovarna nuddade vid hans öra. Det fanns ingen annan råd än att med några körkarlars hjälp ta omkull den och sko den då den låg på rygg. På Tallbergs uppmaning blev hästen bortskickad. Den blev sedan ”anställd” hos ridande polisen i Helsingfors.

Hjalmar Tallberg hann få många sparkar och knuffar av hästar. Mot slutet av 1940-talet blev hans finger så illa skadat av en sparkande häst att han inte längre kunde spela fiol. Tyngden från alla hästar som lutade mot honom under skoningen gjorde att hans ben blev slitna och svaga. Arbetet med besvärliga hästar saknade han inte, sa han med eftertryck.

Trädgårdsmästare Malmströms häst blev den sista han skodde.

 

 
 


Hjalmar Tallbergs smedja
i Köklax


Ässjan

 
 
 
 
   
   
   
 

 

 

Hem