KRIGSMINNEN
 
 
 
 
SUOMEKSI
 
 

Hjalmars historier

Den 6 juli år 1975 ordnades Kyrkslätts folkdansares evenemang "Nyländsk purpuri". Där uppträdde också Hjalmar Tallberg med en del av sina historier som spelades in av Yvonne Blom från Folkkultursarkivet. De finns att lyssna på till höger.

I anslutning till Kyrkslätts kommuns 650-årsjubileum år 1980 utlyste kommunens biblioteksnämnd en skrivtävling med Kyrkslätt som tema. Hjalmar Tallberg deltog med ca 300 anekdoter som han skrivit för hand på kyrkslättdialekt. Några veckor därefter dog han.

År 1994 utgav Kyrkslätts hembygdsförening skriften Tallbergs bästa med ett urval av dessa anekdoter. Här ett smakprov:

 

Himlagager pojki

De va en familj i Jolkby som fick tillökning, å de kom en pojki. Dom had en pojki förut, å den pojkin va int så gamal heller. Nå pojkin gick ti Gonnar Bengtströms smidjo, å sto i smididörrn å titta när dom smida. Så sa smen åt pojkin:

– Ja ha höri att mamma ha vari ti stan å köpi en litn bror åt dej.

– Nääi, svara pojkin, no ä han himlagager.


Winell

Si no var den där skollärarn Alfred Napoelon Winell ändå åta dom där bästa gåbbana, si han skrapa ihop pengar med ljusbilder å anat skoj å fick ti tågpengar åt bånen, å for ända ti Raseborgs ruiner me hela kasan me lortar. Si de va så många fatiga blamme som alder sko ha sloppi me annors.

Winell va van ti knack på dörrn när han gick ti folk, men körslättboana försto int va de var för sla, så en gång hördist de inifrån: Va fan står ni där å boltar, komin in bara!

Starker å vältaliger å i bästa årena

En gång sko Tallbergs Hugo ti stan, å de va marknadstider. Han va me min farsa på arbet den tidn. Si han va tie år älder än mej. Nå farsan och morsan min varna no honom.

– Lag no inte dej foller, att do lagar dej i någo kråkel me polisn, sa dom. Jo, på heder å ära, de sko han no int göra, men loven ä go men hålln e värre, sa man förr i tidn. Foller blej Hugo, si han had träffa en gamal kaveri på marknan, å så va de hänt. Nå no sko en polis för honom ti botkan, men de gick int, så att de kom hela kasan me poliser, innan dom fick Hugo i botkan. Si han va starker å välätiger å i bästa årena.

Nå han slapp no ut när han nyktra till, å dom to opp namme å adressn, han fick en litn plikt sen för de roliga. Men så had kommisarjen sagt att vill ni bli polis så tar vi er gärna, när ni ä så stark, men supa får ni int i vår tjänst.

– Nej, sa Hugo, no far ja ti min farbror i Körslätt å smid igin.

Men de allra finurligast va, att där i bataljn had han biti en polis i fingre, så att en litn ända kom bort. Å dom hade söki den men inga hitta den, å Hugo sa:

– No sväljd ja ner den i bataljn, att no ha ja äti människokött i fyllon.

Fatiga mörtar

En gång kom slaktar Skogber å Kalle Nyber från stan tillika å så for dom in på Kilo krogin å där satt några körslättboar förut å laga knorrar å va rika.

– Si där kommer två fatiga mörtar till, va de nån som sa. Si körslättsboana kalladis mörtar, men när Kalle hörd dehär to han fram en storer sedel från pengpongin.

– Toko här har jag bra många, sa han, ja kan fast tork mej där bak me någon, men ni har int ens en paperspåsa ti gör de me.

Dom ander blej snopna å tala inginting – så kond de gå till förr i världn.


Prostn

Körkherrn i Körslätt, som hett Viktor Jansson, va en storer humorist. På en Kallesda hos min granne, trägårsmästar Tallber, birätta han att lite efter de han had komi ti Körslätt å flytta in i Finnsbacka, så gick han ti bagar Frestadius, eller ”Fresas”, som de bruka kallas. Dom had bådi bageri och boda i körkbyn. Prästn va int någo finer å opprostager, å bagarn känd int honom, å han sa int heller vem han va. Han titta no på ett å anat som där va i bodan, å bagarn trodd no va han trodd, å efter en litn stond sa han att här har do fem mark å kanski de passar ti gå sen. Prästn tacka å to femmarkin, men när han kom him så skicka han pigan ner ti bagarn me femmarkin. Bagarn had int blivi så lite flater å sa at de va en roli filur ti präst.

*

När sama präst va i Österbotn, föri de som han kom ti Körslätt, så had han en da gått ut i byn i bara skjortärmana, å så mött han en loffare. Loffarn fråga åta prästn om han visst vart man kond få ett mål mat. Prästn sa att ja ha höri att dom brukar ge mat åt folk där opp i prästgårdn, och ja e å hongroger å ja ska koma me å si om dom ger mat. Dom gick ti prästgårdn å steg in å fråga åta pigon om dom sko kona få någo ti äta. Pigan lura å fondera hor prästn no sko äta i köki, men hon känd sin hosbon å ana någo roliheter. Så satt hon fram mat åt dom båda, å loffarn had sagt åt prästn at no ska vi äta rikit ordentligt, för de kan räck innan vi får mat igin. Men när dom had äti gick prästn in i kamarn å la sej ti sova på en soffa, å då had loffarn erhindra att de va me självasti hosbon som han had äti. Då stack han iväg hastiga tag å had tycki at de va en roliger loffarkamrat som han had träffa.



 



Om en smed som hett Åfelt

Baarman som likna Sibelius

Dannboms pengapung

Om en gobbe som hadd tai liite för myki

Om gamla rusthållarn på Nikus

Gobben som drack biljard

Kalsonger i kärnan

Nar gästgivarn kom från stan

Om Adlercreutz som var sa gó på att slåss

Om att skaffa vind åt ett segelfartyg

Om Forséns Jannes färdigheter

Om när Albert Elgs skägg klipptes

Om när Lemströms skägg klipptes

Om sjömannen Kalle Lemström

Om taxeringen av en skomakare
i Porkala

Om trattgrammofonen som styvna

Om USA-fabriken i Amerika

På Körslett station

Slaktar Skogbergs söndriga byxor

Språksvårigheter på gästgiveriet

Vatumontör Nordström och doktorn

 
 
 
 
 

 

 

Hem