KRIGSMINNEN
 
 
 
 
SUOMEKSI
 
 
Fritiden

Man tala int förr om fritid, för sånt fanns egentligen int", sade Hjalmar Tallberg.

På söndagar kastade man trissa, eller ”slo´ kurro”, som det kallades. Man sågade av en ”pölk” som man lade järnband runt för att den inte skulle spricka. Först var det bara pojkar som spelade men senare också 40, 50-åriga karlar. Man spelade ute på landsvägen eftersom varken bilar eller hästar var igång på söndag eftermiddag, högst någon gammal gumma kunde komma knallande förbi. ”Att slå kurro var ett roligt och billigt nöje”.

Om somrarna gick barnen och ungdomarna tillsammans till Meikoträsk för att simma. Det låg på en timmes promenadavstånd från Hjalmars hem. Han minns att i en viss backe var man alltid rädd, för där hade en Lindström blivit ”fasthållen” när han var på väg för att meta. Orsaken ska ha varit att en ogift tjänstekvinna tagit livet av sitt barn på samma ställe. Enligt Lindström hade det hjälpt att sätta en silverpeng i fickan.

I Hjalmar Tallbergs tidiga barndom fanns inga ”velocipeder” och de första cyklarna saknade broms. När han var i 14-15-årsåldern började det förekomma cyklar med broms. Att cykla omkring med kamraterna var en omtyckt fritidssysselsättning. En gång hittade han tillsammans med sina närmaste grannar en velociped i Ahlskogs backe. Barnen tog den i bruk och cyklade med den tills ringarna slets ner varefter de ersattes med rep.

Som lite äldre fick han låna sin kommande svågers cykel varje gång då svågern kom för att ”fria” till Hjalmars fem år äldre syster. Med den gjorde Hjalmar långa turer runt om i hela Kyrkslätt.

Som vuxen, speciellt under tiden på Köklax glasbruk i mitten av 1940-talet, hörde det till att släppa loss lite på lördagskvällen. Då tog Hjalmar fiolen under armen och styrde stegen mot glasbrukets stora bastu där arbetskamraterna samlades. En sup eller två och fiolmusik hörde till.

 

 
 
 
 
   
   
   
 

 

 

Hem